lördag 6 september 2008

Skolkamratsträffen

Kållby skola blev byggd 1931 och tillbyggd 1982 och grundsanerad 2002.

Igår fick jag träffa mina kamrater från "brö". Alltså på Kållby småskolan från första klass, då när man var bara 6 år. En riktigt trevlig knytkalaskväll med många minnen, och många skratt. 40 år har gått. Mycket har hänt oss, och det var riktigt roligt att träffa alla, och prata om skoltiden.Vi tittade igenom skolsalarna, som också har blivit renoverade och förstorade, efter att vi gick där. Konstaterade att den var i väldigt bra skick, och tyckte det var ledsamt att skolan år 2010 ska slås ihop med Heimbacka. Mycket påpassligt så fick vi också se små filmsnuttar från våra korta bussresor när vi var på utflykt, en av gossarna var redan då, intresserad av att filma. Minnen av musik lever ännu kvar i alla av oss, åtminstone fick jag den uppfattningen. Alla har vi väl egna minnen, men ändå var det roligt att andra hört och kommit ihåg samma musikstycken, lyssna till Lilla Sofi, som blev sjungen på roliga timmen som jag aldrig glömmer. Och så var det
Visa i molom, ett fint musikstycke som till stor del har fastnat som en minnes ramsa i huvudet. Det pratades en hel del om allt möjligt, 5 timmar gick snabbt, alla ville träffas igen, om en sådär 5 år. Och dagens drömmar är ofta morgondagens verklighet. Vi ses.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Isa
Vad roligt att vara in och läsa din blogg. Ja, visst var det ju kul att träffas. Så många år sen, eller var det igår...?!Vad konstigt att det är 40 år sen. Vart tar åren vägen? Men alla var sig lika. personligheter utvecklas genom de erfarenheter vi alla gör, men de förändras inte. Därför kändes ju alla så bekanta på nåt sätt, fast det är så länge sen vi träffades. Vad tyckte du?

h. Pia

Isa sa...

Ja Pia, kommer du hit igen så ser du att jag kom på att svara så här, en kompis hade gjort det, och jag gör lika.
Åren försvinner hastigt så det är bäst att göra nåt bra med dem, fylla allt med mening så gott det går.
Jag tycker nog att jag fick samma känsla som dej, alla var nog bekanta trots tiden som varit.Och man blev glad av att veta att alla har det relativt bra.Kändes bra att vara igenkänd, en del av just oss. h. Isa