Allt tar sin tid

Sportlovsveckan har startat, och ikväll är vår son med sin pappa till Kaustby och ränner. Kunde inte följa med. Innan de for iväg hann han baka en kaka. Här ska ni få det vanliga reseptet, som är jättelätt, få ingredienser och ett lyxigt resultat. Favorit hos mej, som gillar vanilj.

3 ägg

3 dl socker

1 dl kokande vatten

3 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

VANILJFYLLNINGEN INNEHÅLLER

125 gr margarin

1 dl mjölk

4 tsk vaniljsocker (el. enl. smak)

Sätt ugnen på 225*, vispa äggen och sockret pösigt.Tillsätt det kokande vattnet och rör om. Blanda mjölet med bakpulvret och rör ner det i äggsmeten. Häll smeten i en smord och brödad form. Grädda i nedre delen av ugnen i ca. 40 min.

Koka margarinet med mjölken, häftigt i ca. 2 min. Ta kastrullen från värmen, och vispa i vaniljsockret. Dela den fortfarande varma kakan i två bottnar. Dränk båda bottnarna med den heta vaniljsockermjölken. Lägg ihop bottnarna så att kakan blir hel igen, sikta florsocker över kakan då den kallnat helt.

Efter veckan som gått har jag dag för dag, upplevt hur allt tar sin tid. Jag är på väg att återhämta mej från en galloperation, ett dagkirurgiskt ingrepp, som gick bra. Jag hade dessvärre ett navelbråck också, som syddes ihop, och det är nog det som gör att jag känner mej sämre än jag räknat med från början. Lösa byxor i midjan är ett måste nu. Före trodde jag inte att det skulle vara några problem, men visst måste det ha varit lättare att skriva att efter ett dygn kan du leva normalt, och på andra dagen får du duscha. Lättare sagt än gjort. Jag blev sjukskriven 2 veckor, så jag är nog sjuk, konstaterade jag. Jag upptäckte att jag behöver vara uppe hela dagen, för att inte få sömnbesvär till natten. Och så har jag insett att, nu går det inte så fort, och inte mycket blir gjort. Det är som att känna hur det känns att vara gammal, behöva hjälp av andra, och gå sakta, tänka fort och vilja mycket mer, än man klarar av. Tur att det är tillfälligt, och att jag ännu har år på mej, innan jag blir riktigt gammal.

Jag skulle ju fixa ett smycke av stenen, men den har förpassats till en mörk låda. Jag vet att den inte kommer att användas mer, så ful som den var, svart, hemsk och stor. Så fick jag också höra att de kan falla ihop när som helst, när de kommit i en annan miljö.

När jag kunde vara mera uppe på söndagen, var vi till loppis i stan och jag inhandlade 16 kristaller istället, som satt fast på en ljustykta. Och idag har jag suttit och påtat ihop ett armband och ett par örhängen i silver, av de vackra kristallerna. Det vackra vädret lockade till en promenad, men det är lite tidigt ännu, fördjupade mej ännu mera i kristallernaoch tänkte att,: kanske det imorgon blir en kortare promenad ute, om det inte är halt.

Få se vad morgondagen bjuder. Allt startar om efter en natts skön sömn, så rullar det på.