Sport och älgar

Sen slutet av 2007 december har jag i jämn takt gått ut på promenader som räckt från 45 minuter till 1 tim och 15 minuter. Trots att jag inte alls har något stort intresse av sportande är jag inte heller hela tiden upp slukad av att lata mej. Jag tror att alla behöver en del motion, och för mej är det inte sportande. En stackars arbetssökande blir lätt sittandes på rumpan, men jag är inte den sorten, åtminstone inte hela tiden. Men det kräver att man faktiskt tar tag i saken och ger sej av. När det är riktigt halt stannar jag hemma, jag får ont i fötterna av skridskorna och väntar hellre på att sandbilen ska dyka upp. Det är svårt att i en by hitta en motionsform som passar. Annat är det för den som bor i staden. Där finns alltmöjligt att ta för sej. Men jag har mina gångstavar. Ibland är jag riktigt välutrustad när jag går ut. Och ofta går jag ensam, så då sätter jag proppar i öronen och lyssnar till utvald musik. Dessutom kan jag ibland om det är mörkt, förse mej med en pannlampa och dessutom en varnande väst, för att se och synas. Och så mera sällan har jag lånat en stegmätare och en pulsmätare. Dessa är inte så praktiska eftersom jag ska ha fram glasögonen för att se vad den visar, men lite roligt i alla fall.

Nu senast idag var jag ut på min lite kortare promenad, gick där och rensade tankarna, och funderade hur jag ska reda ut en del problem, efter halva vägen började jag fundera på något annat. Det syntes tydligt att något hade legat omkullvält och vilat sej i snön på vår åker, troligtvis en älg. En massa klövspår i ringlande banor på hela åkern. Va kul, det skulle fotas, men min kamera var ju hemma. Jag hade redan blivit omkörd och mött av en jättetraktor med pisstunno, och hade också detta i tankarna, när jag funderade ut att ta bilen tillbaka och fota. Väl hemma och hämtat kameran och kört tillbaka till platsen och fotat, så hör jag att pisstunno kommer efter vägen. Ja, nu borde jag ju laga mej ur vägen fort, för så stor som den var, så skulle vi inte kunna mötas. Traktorn kom närmare, jag hann inte undan, och jag måste backa, påstressad av att traktorn i sakta mak kom efter så blev det kringelkrokar i backandet, svårighet att se eftersom jag är så kort. Det blev långt att backa och plötsligt hade jag fastnat i dikesrenen. Å så förargligt. Bara för en "älgligo".

Det är nog sånt man önskade skulle hända när man var yngre, och en intressant kille dök upp. Nåja, jag meddelade, efter att jag öppnat dörren som verkade gå fel väg på traktorhytten, att detdär såg du ju hur det skulle sluta,så bra är jag nog inte att backa, han bara log, med telefon i handen. Han hade redan ringt efter hjälp, men vad visste jag. Jag gick tillbaka till bilen och plockade ihop det som tycktes nödvändigt att ta med och tänkte ge mej iväg hemåt, tänkte att bilen får stå där, vi hämtar den ikväll.Då kom han och log igen, och sa att de kommer med sand,det är ju så halt, men om jag kunde hoppa in i bilen igen och köra lite, så skulle han knuffa och se, om det gick att komma loss. Det trodde jag väl inte, men se bara efter andra försöket så lossnar den och så "vart ska jag fa nö" ? Ja, du får väl backa till vägskelet. Ja det skulle jag göra fast jag just hade fastnat i dikesrenen, så nog trodde han väl att jag skulle lyckas ialla fall. Det gjorde jag, men uch, så jag skämdes.
Sen var det bara att åka hem och parkera. Ett par kort hann jag få, här är ett.

Undrar om det var värt besväret. Men som sagt fick jag annat att tänka på. Och det var nog meningen att bilden skulle hamna i bloggen från början. Synd att jag åkte iväg sådär, jag borde ha tagit kort av killen i traktorn också, men ... Så kan en dag se ut för en arbestsökande, vilken tur att det finns dom som inte ger upp. Klockan blev till middagstid och dagen fortsätter. Hej på er.