Brudkistor och möbeldekorationer

Min pappa brukade dekorera brudkistor ibland när jag var liten, (eller nån moraklocka som någon snickat, ) jag kunde ligga bredvid, och känna dofterna från färgerna och terpentinen. Jag följde med från början, hur han byggde upp bilden, ritade och överförde formerna till kistans olika delar. Mest var det blommor och blad. Naturalistisk som han är, blev det inga steriliserade bilder utan fullt naturtrogna blommor, som rosor, liljor, syrener m.m. Otaliga kataloger med bilder av blommor, som kunde vara utskick från trädgårdårdar, för att få inspiration och titta på färger. Ofta bläddrade köparen av kistmålningen i dessa, för att kunna berätta vad som önskades mest och intensivast. Brudens namn skulle med årtal ofta stå på insidan av locket.
Jag vet inte om mitt intresse uppfattades, men det fanns där, några blickar här och där, och sen fortsatte jag bredvid, med mitt ofta svarta ritande med en tuch på det vita pappret, gungande med benen uppåt och pennan ihanden, och tankar på att jag kanske skulle dekorera dendär kistan istället.
Det var intressant att se hur rosen byggdes upp, steg för steg, det målade måste torka emellanåt, till nästa dag, ibland längre, och det var nog ett drygt arbete. Man blev noga informerad om att inte röra något av det målade, för då skulle man ju förstöra mycket arbete. Titta med ögonen och inte med händerna. Nog så svårt. De vackra blommorna ville ju att man skulle ta på dem. De studerades noga, och jag brukade beundra de vackra bladen och deras djuphet.
Och ibland hände det, och ursäkter som: Jag skulle bara känna om det torkat, godkändes inte. Pappa var arg, och nu fick han ju försöka rätta till det skedda. Och det brukade lyckas det också, och visst blev man förlåten, men med förmaningar.
Nu när jag blivit äldre, brukar jag tänka på detdär ibland. Det är vackra minnen från min barndom, som jag inte visste då, skulle betyda mycket mer i mitt vuxna liv.

Jag har fått modet att själv börja träna på att dekorera lite möbler, och den första var en brudkista som pappa snickat. Efter det var det nog flakabräden som kom mera intensivt. Och efter det har jag dekorerat en del möbler som vi har här hemma. Jag finner ett stort nöje i att studera mönster, fundera ut färger och sådant. Trots att vi målar helt olika pappa och jag, så har han lyckats med att skicka vidare sin vilja och lycka att måla. Idagens läge tror jag att vi inspirerar varandra. Och ofta vill vi titta på varandras arbeten, och utbyta åsikter.

Hur blev mina möbler? Här kommer några ex.





Så kan du se några bilder till på min kista, finns i listan till höger i bloggen.

Ljus, diamanter och stenar

Det har varit aktuellt med stenar den senaste tiden, jag tänkte på meteoriten. Stenar är en sak som är ganska så rolig att fundera om. Jag gillar stenar, ibland samlar jag dem.

De finns i ett otal. I alla tänkbara former och färger.Vissa slipas och bearbetas. Vissa är magiska lyckostenar. Alla har dessutom ett namn, och vissa är sällsynta och inbringar en stor summa pengar, om rätt köpare finns. Vissa finns i rymden.

Min sten finns inuti mej, den har växt till sej under en längre tid, vet inte hur länge, så nu är den ca. 2 cm i diameter. Den har stundtals varit till besvär och varit elak.
Så nu i februari ska min sten tas bort, alltså gallstenen. Den har nött mej tillräckligt. Jag skämtade och kallade den till min diamant. Jag önskade att den va´det. För då skulle jag kunna sälja den och ha lite nytta av den. Hittills har jag ju inte varit det.
Jag fick iallafall höra, att den trots allt kan vara riktigt fin, fast det inte är nån diamant. Så i bästa fall kan jag försöka fixa den till ett smycke. Den har ju varit en del av mej. Men den passar bäst på utsidan. Kanske den blir till en berlock. Ska se vad det blir, ett tag ska jag ännu vänta, men jag återkommer väl om saken sedan, om den inte blir bortslarvad.



Mest av allt tycker jag nog om slipat glas. När jag kan se rengnbågen, blir jag så lycklig. Säkert också för att mitt namn betyder regnbågsgudinna. (och alla har mej i sitt öga) Annars har det nog att göra med att jag tycker det påminner mej om glittret i vattnet, solens reflexer. Jag älskar ljus, däri finns alla färger, när det blir mörkt försvinner alla färger. Trots att vi behöver mörkret, och det finns där, så är det nog ljuset, som ger allt. Bilden heter: Och ljusets gåva blev färgen. Efter regn kommer solsken, och jag tror inte att jag kan få för mycket av solsken.

Kompassen visar vägen

Jag hoppas att mina bilder till en del kan "tala" för sej själv. Jag är inte så bra på att verbalt eller skriftligt framföra det jag vill. Saker och ting roddar ihop sej, och det blir inte alltid så bra. Jag tror också att man lätt kan missförstå mej, eftersom jag själv kan se bilder och klarheter i mitt huvud, och det är ju mitt, och ingen annans, och att tänka med en annans hjärna är inget att ge sej inpå. Fast visst vill man ju försöka det också....

Men vi har ju en hel del hjälpmedel att använda för att göra oss förstådda, och kunna kommunisera. Jag tycker att en bild har en annan tydlighet, eftersom den framför allt har suddat ut språket. Man kan dessutom använda sej av färger för att förstärka exempelvis en känsla. Beroende på val av uttrycksätt kan man också få fram ännu mer av det man önskar, jag menar som expressivt, humoristiskt,symboliskt,dekorativt eller naturalistiskt eller sådana saker. Jag tror att detta val också väljer vem som blir attraherad av bilden.

Kompassrosen Windrosen målad 2007

En stjärna her gått upp för Norden,

en stjärna som med rätta

inte känner någon nedgång

Polstjärnan med sin riktning mot norr, finns i lilla björnens stjärnbild.

Säkert förstod du redan hur jag menade med olika bildspråk, men för att göra det lite mer åskådligt så visar jag det såhär. Olika bilder med lika tema, alltså en kompass. Bilderna väljer säkert sina åskådare också. Den svartvita bilden nedan, är hämtad från nätet.

Andras drömmar, känslor, eller mina egna, om något kan ofta bli till en bild för mej, man kan prata om en sak och så vill jag göra den sedd, ibland ljuger den lite som det gör i det skrivna ordet, för allt som skrivs är inte heller sant, och bilder kan också ljuga. Men ofta är dom som dom är, rätt upp och ner.

En bild blir också till ett slags bearbetande av vissa saker, som jag kanske kan ha svårare att prata om.

Visst är det lessamt att vissa drömmar bara förblir drömmar, jag menar ibland blir dom så fina på bild att man önskar...lite mer.

Nåja, dethär var nu nåt jag tänkt på. Och nu blev det både till bild och text. Nå´t som är bra med att blogga, det tyckte jag redan från första början. Har du nå´n kommentar tilldethär?

Vad går det ut på?

Det är ju bara en själv som vet vad som är viktigt i livet, och för det mesta så kommer vi alla till den delen när vi frågar oss,: vad är det för mening med allt dethär? Finna de svaren vill nästan alla. Och jag tror att vi har dom inom oss. Hoppas vi kan hitta dom.
Själv så tycker jag livet är viktigt och inget att slarva bort. Jag tycker att jag borde känna mej själv men upplever ofta övveraskningar på hur jag beter mej.Jag vet att jag lever blott en gång, och att jag önskar att det va´ som jag ville. Men, det är det inte,eller det blev inte som jag tänkt mej, och det är väl för att livet har gett mej olika val. Jag har fått många illa träffar, och de har också gett mej nya val. Så alltid kan jag säga att det kunde varit värre. Jag måste försöka, om jag lyckas återstår att se. (Och vem är det som dömer?)
"Om jag hade en vecka kvar av mitt liv..."då tror jag att man verkligen skulle veta vad som är viktigt. Några av mina svar skulle vara, att jag vill: -släppa taget,- leva idag, -älska mej själv, -uppleva något vackert, -värdesätta andra, -dela med mej. Men verkligheten säger mej något annat också, allt dethär kan hända och vara, i min vardag, om DET är det, det går ut på. Så är det också en av orsakerna till att jag känner att jag ibland reagerar så snabbt, i tanken att: dethär måste jag hinna nu, genast, jag kan inte dröja, jag lever ju nu. Men trots det tycker jag om min motsats, sävlighet.
Så kommer förståss tanken in, att vara realistisk, och inte tro att allt bara går av farten, det behövs något annat också, vad det nu kan vara, lite hjälp på traven kanske, en annan ekonomi,ja, vad som helst som får en att tveka lite, och det är ju också mänskligt. Man lever ju inte ensam i värden heller,och man får lov att ta hänsyn till andra. Ibland står det nån ivägen, när man ska sätta ner sin fot.
Något av det här gjorde att jag 1991-92 gjorde en grafik som heter:
Att låta sej förändras, att låta sej påverkas. Alltså en kvadrat, en cirkel och en triangel, som visar hur vi möts, hur vi är, och hur vi tar åt oss, och hur vi blir. Den bilden kan säkert också förändras... det gjorde den, redan 1993 bled den målad i olja...
och sen...?

Det var sommaren 1992 som den bilden var på affichen "RIGA-UTSTÄLLNING" när konsthallen Artis for till Riga, med en hyrbil fullastad med tavlor och skulpturer. Jag var med, vi var 3 stycken som skulle sätta upp utställningen. Och det finns mycket mer att berätta om den gången. Som att vi fanns med i dom ryska nyheterna på tv. Sen skulle vi hem och sen skulle vi tillbaka och ta ner utställningen, när månaden var slut.

shirley som inspiration

Det var om Shirley Clamp, jag skulle skriva, eller om hur man får inspiration från en massa olika ställen. Musik är en väldigt bra uppfinning, man lär sej dessutom en hel del av det. Man kan uppleva en speciell känsla med musik, eller så kan man komma på sej, att man befinner sej någonannanstans,när man blundar. Eller så vill man uttrycka sej på nåt sätt. Vissa börjar dansa, någon trummar takten och så finns det de som vill sjunga med. Och så ibland, blir JAG så inspirerad av en låt, att jag ser en bild, som måste skissas på ett papper, för att senare bli till en färdig bild. Dethär
hände då jag lyssnar på Shirley, och då måste jag ju fixa dendär bilden.

Och här kommer låttexten:

MIN KÄRLEK
Minns att någon sagt till mej
Så gå dit hjärtat leder dej
Sätt din tro till gudarna
Som styr vad som händer
En dag i sänder
Stannade nog upp ibland
Som rörd utav en varsam hand
Och plötsligt stod du framför mej
Och gudarna log just när vi fann varann

Min kärlek
Ska brinna
Så klar som en stjärna i natten
Min kärlek
Ska finna
Sin väg i det djupaste vatten
Min kärlek till dej

Som ett stilla sommarregn
Gör frusen mark till sommaräng
Så väckte du min kropp och själ
Gav liv åt min längtan och min förväntan
Vart du än går och var du är
Så ska jag alltid finnas där
Och lysa upp den väg du går
Och vart det än bär så går jag där bredvid dej


Jag had den turen en gång, att få höra Shirley Clamp alive. Det var härligt. Det var en solig onsdags kväll i Åminne folkpark. Året var 2005. Fångad av en sång, FST presenterade min favorit Shirley, som gäst, och Kometfabriken fanns också på plats. Jag var helt betagen. Jag satt och lyssnade så att jag skulle kunna minnas i mitt hjärta. En otroligt fin röst.Efteråt köpte jag skivan, och gick och ställde mej i kö för en autograf. Och den fick jag, på skivomslaget, och så hann vi prata några ord, det var väl om nästa uppträdande i Finland tror jag. Jag var lycklig över att ha sett och hört en fin artist, och hela vägen hem spelade vi den inköpta skivan

Hinterglasmålning, hinter från engelskan betyder antyda.
Eglomise´tavlor kommer från franskans Verre e´glomise´ och betyder på baksidan dekorerat glas.
Det är något som jag gillar, effekt, glitter, kontrast, fina bokstäver, ornament. Dethär är ju också något som blev till redan på 1500-talet i Venedig. Blomstringsperioden var 1880-1950.
Kärt barn har många namn och Rysstavlor är mera kännt, sedan finska män och soldater i den ryska militären i slutet på 1800-talet började tillverka dessa målningar. De tillverkades under en tid då man inte hade råd med riktiga tavlor. I ett vanligt finskt hem användes någon överbliven glasbit, tjära eller kimrök och linolja, lite stanniolpapper. Texten var ofta från bibeln.
I dagens hinterglasmålningar används samma teknik som förut, men ofta en svart glasfärg som är lätt att hantera och fäster bra. Dessutom finns det laserande färger som kan användas att färglägga bokstäverna och mönstren med. Numera finns det också obegränsat med vackert glänsande papper i olika färger, att använda.
På bilden, en hinterglasmålning inlagd i en gammal ram inköpt av min man.
Jag tycker mycket om olika tänkespråk och kloka ord, dethär är mitt sätt att brodera. Det är bara så himla vackert när ljuset faller på dom. Det är härligt när det glittrar.

Idag vill jag visa och berätta om mitt "bräde" som kom till 2004. Jag målade 2 äldre snickares flakabräden, och var mäkta imponerad av deras skicklighet. Dessvärre har jag inte den gåvan, att snickra flakabräden, men jag fick ju måla deras, fint snickade bräden, och fröet växte, tills det en dag blev TILL vad jag klarar av.
Flakabräden var förr fästmansgåvor, och av den naturliga orsaken tror jag också att mitt bräde blev av annan sort. Kalla det modernt eller nytänkt, av en äldre förebild. Jag sågade en upplaga på endast ett tiotal bräden och målade dem, när de köptes slut målade jag 9 till, varje gång. Det blev dags att numrera brädena på baksidan redan samma år, och så är dom nu i dag. Nyligen i slutet på 2007 sålde jag mitt nummer 100-jubileumsbräde, och den lycklige var min nära granne. Bakom det brädet fanns också texten:
I tron och hoppet har kärleken sin boning.
Annars är brädet Tro Hopp och Kärlek, tänkt som en gåva när som helst i livet. Köparen berättar oftast vem som får brädet. Och det brukar vara till nåns bröllop, konfirmation, födelsedag, dop, och så har nog också "min bästa vän" fått det, så har det också hamnat i tomtens säck,och rest till Sverige och Amerika. Man blir så glad, och tacksam, att få vara en del av den gåvan.

Ett nytt år med nya möjligheter

Hej
Sådär ja, det var nästan enklare än jag väntat mej,
att börja med en ny sak, som att skriva i en blogg.
Som inledning ska jag nämna att blogg- namnet kom till av en hel del orsaker.
Här är en av dem:
Varje dag tror jag, varje dag hoppas jag, varje dag leker jag,
mer eller mindre.
Så måste jag ju också förstå, att alla inte tycker om bloggar,
och skulle det av nån anledning hända, att min blogg försvinner,
så är det nog av tidsbrist, eller någonsorts leda men,
visst hinner man alltid höra av sej lite.
Ska bli roligt att se vart det leder.
Kanske jag här mitti allt,hittar nya kontakter,allt är möjligt.
Kanske
du
hittar nåt
som intresserar.