Tiden går...

Sällan sker något utan ögonblick av varsel ,
det mesta kommer sakta smygande på.
Så kommer också hösten varje år, sakta, stegvist.
När man är uppmärksam och följer med, vet man när det är dags att ta in blommorna, när det är dags för tjockare sockor, dags att skruva upp värmen. Som alla år, så vet jag, att också jag, sakta lever med. Jag kryper in i värmen, och vill undvika kylan i det längsta. Trots att jag vet att allt kommer tillbaka igen så... jag vill int, att det blir kallt! Allt blir så svårt och stelt och fruset.
Att virka filtar värmer på benen en stund , likaså när brasan brinner. Andra uppgifter blir mera viktiga, och det känns av förändringen. Men visst, jag kan inte sopa vintern under mattan. Det snövita täcket kommer jämt tillbaka, ända tills det åter är dags, för förändring. Den är hela tiden närvarande. Min känsla på förändringar har ofta kommit i uttryck i bilder. Den du ser här har jag målat 2003. Den visar, att det hela tiden kommer något efteråt.
Att uppmärksamma förändringen i tiden, att den också har ett mönster. Nyligen läste jag:

Att ta reda på fakta, går sakta
men se saker i stort, går fort.
Här kommer en text som passar till bilden jag målat. Från Psalm 542 vers 1,2.

Fram skrider året sin gång, nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid.

Snart suckar vinterstormens röst: allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst, som under allt består.

Lyssna här och se fina sköna bilder
Så jag tycker nog att det känns bra att det inte går så fort, så hinner jag också sakta vänja mej. För visst överlever man alltid vintern.
Det står aningen stilla med virkandet, månne det snart kommer en förändring smygande också här. Den senaste filten blev klar igår. Den blev lite större. 80 x 103. Trevlig att virka. Jag gillar zigzag-ränderna. Säkert virkar jag nåt mer i samma fina upprepade strukturmönster. Just nu vet jag inte vad det nästa ska bli, men vintern brukar vara lång, så kommer tid kommer råd.