lördag 25 oktober 2008

Utlovade bilder


Muttha, som jobbade i butiken,
väldigt trevlig att prata turkiska med,
han kunde inget annat....





Här är leende Angel från reseptionen, bara 19 år. Vet inte hennes turkiska namn, men hon sa att det betydde angel. Kanske det var Melek.





Gruppbilden på personalen med en vacker magdanserska, som dansade där en kväll. Från vänster barmästaren från Istanbul, så kommer Ahmed, Atii, kocken Mehmet, och Mustafa bakom. Om namnen blev rätt, vet jag inte med säkerhet.






Bilden på det leende paret , kommer från tyskland. Dom köpte vita guldringar till bröllopet när vi besökte en stor guldfabrik. Dom lovade skicka ett bröllopsfoto, när dom blivit gifta, men dom hade ännu inte bestämt när det skulle bli. Så då var dom utlovade bilderna på plats. Nämnas kan att den unga Ahmed gärna ville till Finland och kolla brudarna och snön. Kocken skulle sluta röka, och det hoppas vi han lyckas med. När vi åkte hade de bara en halv vecka kvar att jobba.

fredag 24 oktober 2008

Sol i bagaget?

Det som händer och ger intryck på två veckors ledighet i Turkiet, får inte plats i min blogg, dessutom är det som är viktigt för mej, inte alltid lika viktigt för andra. Min familj har helt klart haft, till en del, lite andra intryck och upplevelser än mej. I Turkiet ville jag inte bemötas med finska, av försäljare, så till slut sa jag, att jag var från Sverige. Annars som kvinna har jag också upplevt att jag inte har något att säga till om, i Turkiet. Om jag summerar lite i stort, som går fort, så är det att i nämda land finns det mycket sol, smuts och skräp bland vanliga vänliga, men också väldigt påträngande och till en del, likgiltiga, onåbara människor. Till en del förstår man, men det är mycket man inte förstår. Man borde ta det på lång sikt, och det tar ju tid. När man är på semester vill man ju mest ha den dyrbara tiden själv och inte ge bort så mycket på sånt, som man tycker är onödigt. Bra att tänka på före resan, vad man vill ha, och på resan, vad man saknar där hemma. Ofta väldigt självklara saker, men när dom fattas en, så är det så. Men man blir ialla fall medveten.
Jag har nog också givit tid åt andra, inte har jag bara tänkt på mej själv, för då va jag ingen, för genom andra blir man någon. I Turkiet när man stiger ur bussen, försvinner man i mängden, man blir till droppen i havet. Att göra sej synlig, kräver en hel del.
Jag är otroligt nöjd med resan för den motsvarade mina förväntningar, trots att hemresan inte blev som väntat. Allt man får i Turkiet vill man inte ha, jag blev sjuk i magsmärtor sista natten, och jag sov bara någon timme. Sista dagen gick i ett töcken. Vi åkte till flygplatsen och åkte till fel terminal, hela bussen fick packas om, med passagerare och bagage, vi gick genom 5 passkontroller, senare på flyget fick jag feber...
Välkommen till Vasa! Eran bil på parkeringen är utan ström.( ingen förvarning)
Bärgningsbil tillkallades, och vi fick starthjälp. Klockan gick, det blev sent, jag tror vi var hemma halv tolv, då var det 14 grader i vårt hus. Det blev att tända en brasa direkt. Lite för nästa dag behövde också tillställas.
Jag bor i det bästa hotell som finns i Bäckby. Trots att ingen välkomstkommite´ fanns där på natten, då vi kom hem, så kände jag mej så otroligt välkommen.
Här kan du lyssna vad lilla Elin sjöng på , när vi hälsa på en dag på hotellet.
Jag ska fundera lite på mina bilder ännu förrän jag lägger ut nån. Det finns en hel del att välja bland , ca.270 stycken. Så ska jag berätta något som kanske kan vara av intresse för någon annan också, men jag måste låta det vila lite. Jag gillar inte att säja hejdå, så jag säger Hej till mina vänner.

onsdag 8 oktober 2008

fredag 3 oktober 2008

Tiden går...

Sällan sker något utan ögonblick av varsel ,
det mesta kommer sakta smygande på.
Så kommer också hösten varje år, sakta, stegvist.
När man är uppmärksam och följer med, vet man när det är dags att ta in blommorna, när det är dags för tjockare sockor, dags att skruva upp värmen. Som alla år, så vet jag, att också jag, sakta lever med. Jag kryper in i värmen, och vill undvika kylan i det längsta. Trots att jag vet att allt kommer tillbaka igen så... jag vill int, att det blir kallt! Allt blir så svårt och stelt och fruset.
Att virka filtar värmer på benen en stund , likaså när brasan brinner. Andra uppgifter blir mera viktiga, och det känns av förändringen. Men visst, jag kan inte sopa vintern under mattan. Det snövita täcket kommer jämt tillbaka, ända tills det åter är dags, för förändring. Den är hela tiden närvarande. Min känsla på förändringar har ofta kommit i uttryck i bilder. Den du ser här har jag målat 2003. Den visar, att det hela tiden kommer något efteråt.
Att uppmärksamma förändringen i tiden, att den också har ett mönster. Nyligen läste jag:
Att ta reda på fakta, går sakta
men se saker i stort, går fort.
Här kommer en text som passar till bilden jag målat. Från Psalm 542 vers 1,2.

Fram skrider året sin gång, nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid.

Snart suckar vinterstormens röst: allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst, som under allt består.


Lyssna här och se fina sköna bilder
Så jag tycker nog att det känns bra att det inte går så fort, så hinner jag också sakta vänja mej. För visst överlever man alltid vintern.
Det står aningen stilla med virkandet, månne det snart kommer en förändring smygande också här. Den senaste filten blev klar igår. Den blev lite större. 80 x 103. Trevlig att virka. Jag gillar zigzag-ränderna. Säkert virkar jag nåt mer i samma fina upprepade strukturmönster. Just nu vet jag inte vad det nästa ska bli, men vintern brukar vara lång, så kommer tid kommer råd.